Rak, tuff, mänsklig

Det kommer rapporter om att Muammar Al Qaddafi nu ger med sig och godkänner Afrikanska Unionens (AU) färdplan. Denna plan innebär som antogs i mars en uppmaning till ett slut på fientligheterna, förmedling av humanitärt bistånd och en dialog mellan de libyska parterna. Jag är i grunden ett stort fan av AU. Samtidigt som representanter för AU satt och diskuterade denna plan, fortsatte Qaddafi dödandet av sitt egna folk. Vilken trovärdighet ger då denna plan?

Håll fast vid principerna och kräv att han lämnar landet. Allt annat vore tidsfördriv och möjlighet till större mobilisering mot och försvagning för rebellerna i Libyen. Jag kan ha fel, har ju hänt förr, men jag har inget större förtroende för Qaddafi och hans ”ord”. Om man dödar sitt eget folk, hur benägen är man då att hålla sitt ord?

LIBYEN Fötter på marken är vad som behövs i Libyen. Fötter kan både vara militära och civila, militära för att understödja folkets försvarare, rebellerna, och civila för att hand i hand med libyerna bygga upp en libyernas demokrati. Det stämmer alldeles rätt att krig skapar inga demokratier, soldater kan skapa stabilitet och utan stabilitet kan en demokrati aldrig se dagens ljus, skriver Abir Al-Sahlani (C).

Utan ett långsiktigt engagemang för Libyen och dess folk blir FN:s beslut tandlöst. Det är inte bara Qaddafi som ska avsättas. Det libyska folket vill ha demokrati, frihet och fred. Fötter på marken är vad som behövs. Fötter kan både vara militära och civila, militära för att understödja folkets försvarare, rebellerna, och civila för att hand i hand med libyerna bygga upp en libyernas demokrati. Det stämmer alldeles rätt att krig skapar inga demokratier, soldater kan skapa stabilitet och utan stabilitet kan en demokrati aldrig se dagens ljus.

Det har rapporterats de senaste dagarna om rebellernas tillbakagång. Att rebellerna inte lyckas erövra ny mark eller försvara sina gamla positioner är väl inte så konstigt.

Det internationella samfundet var ställt inför liknande dilemma 1991 då Saadam invaderade Kuwait och FN införde flygförbud samtidigt som det gavs löften om att stötta ett folkligt uppror i fall irakierna skulle resa sig mot sin diktator. Mitt i upproret bestämde amerikanerna sig för att stoppa understödet och rebellerna blev offer för en av det största maskrerna i modern historia. Kurdistan lyckades dock få behålla flygförbudet, tur var det, men det skapade ett avstånd till resten av Irak och då menar jag medborgare emellan, vilket i sig ledde till att irakiska oppositionspolitiker kunde fly dit.

Risken är att samma händer i  Libyen med ett tandlösa FN beslutet är detsamma.

I Libyen ser vi samma tendenser som fanns i Irak. Det är en skara otränade civila som med livet som insats gett sig på att vinna över en reguljär armé. Rebellerna är inte rätt väpnade, de tar barn som tränas till soldater, de får inte betalt, deras familjer lever utan inkomst. Frågan är hur länge orkar de stå emot?

Om nu Qaddafi inte ger upp, vilket blir mer sannolikt för varje dag som går, kommer rebellerna att behålla kontrollen över vissa delar av landet, vilket i sig skapar ett delat land. Det kommer att resultera i ett krig libyer emellan, där civilbefolkningen hålls gisslan hos både rebeller och Qaddafis armé. Konflikten kommer att eskalera eftersom den kommer att koncentrera sig kring strategiska områden som t.ex. oljekällor och militära baser.  Hur överbryggar man sådana sprickor i det libyska samhället om ett antal år, som kan blir hur många som helst om man tänker på Libanon t.ex. Ett inbördeskrig är bland det värsta som kan drabba ett land. Våldet är oerhört groteskt eftersom krigsherrarna inte förhåller sig till några internationella konventioner eller förpliktelser.

Klara besked måste ges det libyska folket, antingen finns vi för dem nu och senare eller så säger det internationella samfundet klart och tydligt att vi inte tänker hjälpa dem fullt ut, utan vi lämnar dem i sticket.

Flygstödet måste stärkas även med närvaro på marken, annars har det internationella samfundet och vi bidragit till en verkningslös insats eftersom målet borde inte räcka vid Qaddafis avsättande, utan vi borde sträva efter ett demokratiskt och fritt Libyen.

Klara besked kräver i sin tur att vi slutar ägna vår tid, energi och pengar åt navelskådning och istället riktar dessa resurser på Libyen och dess framtid i samarbete med libyerna.

Under de senaste 48 timmar har mobilen och mejlen ständigt varit i gång och mediebevakningen har nog aldrig varit så tät. I många av rubrikerna och programledarna har uttryckt krav på Mauds avgång.

Jag står fast vid min rekommendation om att om vi ska ha förnyelsearbete värt namnet, om vi ska kunna vinna val 2014, så bör ett partledarbyte ske redan i höst, vid riksstämman i Åre. Detta är en rekommendation och jag har i mitt blogginlägg från igår förklarat hur jag tänker och vad jag känner.

Jag hoppas innerligt att vi centerpartister runt om i landet, orkar hålla i vår öppenhet, det toleranta debattklimatet och agerar utifrån våra personliga åsikter.

Äntligen har den gamla presidenten Gbagbo, som förlorade i sista valet, förstått innebörden av att ge sig. Trots många uppmaningar tog den förlorande presidenten till vapen mot den vinnande presidenten Ouattara. Nu har Gbagbo valt att dra sig tillbaka och bett FN om hjälp.

Tyvärr krävdes det ett stort antal dödsoffer i stridigheterna och befolkningen fick dra det största lasset. Gbagbo förstod tyvärr inte vitsen med fria och rättvisa val, att man ska finna sig i ett valresultat är en del av spelreglerna. Det sista hade Gbagbo missat. Han hade även missat att andra kandidater bör kampanja utan vara utsatta för livsfara.

Liberal International skickade valobservatörer och rapporterna var inte smickrande, milt uttryckt. Kandidaterna blev förföljda, arresterade, deras tidningar blockerade m.m.

Den afrikanska unionen (AU) har tyvärr omvandlats till presidenters union, inte folkens. AU har stora utmaningar framför sig, att alltid vara på människors sida, att sätta mänskliga rättigheter, frihet och demokrati i främsta rum. Det är stora utmaningar.

Elfenbenskusten står inför nu är ett svårt fredsbyggande arbete och demokratisk utveckling. Jag hoppas att vi alla hjälps åt för att stötta på bästa sätt, humanitär hjälp och demokratibistånd måste prioriteras.

Maud Olofsson är en av mina få förebilder, som politiker och kvinna. Hennes stora arbete för att leda partiet från ett nja-parti till ett socialliberalt parti, hennes insatser i valet 2006 och valet 2010 är ovärderliga. Hennes energi som hon driver Centerpartiets frågor med saknar motsvarighet. Hennes medmänsklighet och känsla för rättvisa är av enorma proportioner.

Jag vågar säga att utan Maud Olofsson hade jag aldrig blivit centerpartist. Så viktig är hon för mig, för partiet och för Sverige.

Det är dock dags för Centerpartiet att arbeta vidare med sin förnyelse och idéutveckling. Jag tycker att det ska göras med ett nytt partiledarskap.

Vi räknar med en extra stämma hösten 2012 där ett nytt partiprogram ska ha arbetats fram. Ordinariestämma år 2013 där det sägs att en ny partiledare ska väljas. 2014 har vi tre val, Europaparlamentsvalet, kyrkovalet och Riksdags-, landstings- och kommunval.

För att det nya partiledarskapet ska kunna utföra sitt uppdrag, bygga sin plattform och driva hårt våra nya idéer måste den ledningen :

1. Leda förnyelsearbetet, för att känna att den är en del av idéerna

2. Väljas på stämman i Åre september 2011

3. Ha en öppen och transparent process för utvecklingsarbetet och nomineringsprocess.

Jag har fått varierande reaktioner på mina tankar och jag är tacksam att människor reagerar. Maud har all min beundran, respekt och kärlek. Samtidigt vet jag att en stor ledare som Maud förtjänar att få gå med flaggan i topp. Hon är en stor personlighet som för alltid kommer att finnas i Sveriges historia som den kvinna som vågade utmana och vågade stå på sig.

Tyvärr kördes mina förväntningar i botten när jag lyssnade på Juholts tal på S-kongressen. Det är självklart att det var inte till mig han talade, utan till kongressombuden och svenska folket (och ja, jag är en del av svenska folket fast jag lyssnar liksom med kritiska öron redan) men jag hade förväntat mig en helt annan typ av tal. Ett tal som skulle innehålla framtidsvisioner, ett tal som skulle öka framtidstron, ett tal som skulle få medborgarna att börja tro på den socialdemokratiska politiken.

Juholts tal var en tydlig vänsterprofilering med klassisk sosseretorik. Det var en flirt med det som hela svenska folket är glada över att få slippa: större statlig makt över den enskilda individen.

Att han myntade ett ”nytt” begrepp var liksom inte ens fyndigt- social demokrati…? Give me a break! Demokrati är demokrati, det är ett sätt att organisera politiken, det är ingen social rörelse. Islamisterna i Mellanöstern pratade ofta om islamistisk demokrati, och jag var den första som höjde på ögonbrynet!

Jag tycker att det var väldigt viktiga ämnen som Juholt lyfte fram: barnfattigdom, ungdomsarbetslösheten, att alla ska orka jobba till pensionsåldern m.m. Men jag saknade socialförsäkringensfrågan – det har ju S kritiserat så mycket under den senaste mandatperioden. Jag saknade jobbpolitiken, jämställdhetspolitiken, företagande och integrationen.

Juholt pratade om det gynnsamma ekonomiska läget och kritiserade regeringen för att inte investera i det gemensamma. Utan att han nämnde något om skatter så fanns det ju starka undertoner i hela talet att alla ska hjälpa till att solidariskt finansiera det gemensamma och att det gemensamma ska stärkas. Om han vill öka skatterna eller inte framkom inte. Här kommer han att behöva sätta ner fötterna framöver!

Stark kritik mot utveckling av marknaden inom offentlig sektor. Samtidigt markerade han att han inte är emot privata alternativ, utan kritiken handlar om hur tex vinstuttaget ska används. Friskolorna nämndes som konkret exempel. Här kommer de också att behöva konkretisera sina synpunkter. Här finns ju också en splittring inom socialdemokratin.

Han visade på självkritik över de senaste valen och att sossarna inte förstått samtiden och människors vardagspronblem. Samtidigt är hela talet en hyllning till den gamla socialdemokratin!

Bygg ett socialt Europa. Juholt markerade en positiv syn på EU-projektet. Han vill stärka den sociala dimensionen inom EU. Det vet jag inte om jag skriva under på! Jag är en stark vän till EU, men ett mer socialt EU vet jag inte om det är vägen framåt. Jag är inte riktigt säker på om jag vill att Polens sociala lagar ska gälla i Sverige med tanke på katolska kyrkans starka ställning i Polen. EU ska vara smalare men vassare!

 Juholt vill tyvärr backa in Sverige i framtiden. Centerpartiet och Alliansen tittar framåt och vill leda Sverige med ansiktet framåt in i framtiden. Och mitt word-program tycker inte om namnet Juholt och tycker att det är felstavat. Löjligt, va?

Man undrar ju vad FN håller på med? Vad är det världen väntar på?

Igår sades det på nyheterna när nån supershot supersmart människa skulle förklara varför FN inte gör nåt, att anledningen är att man väntar på att Qaddafi ska kränka i stor skala de mänskliga rättigheterna. Och då har FN rätt att komma in och beskydda den civila befolkningen.

Och då står man där och gapar i förundran över om FN lyssnar på samma nyheter som jag gör? Eller ser de samma nyhetsinslag som vi andra dödliga? Har det inte begåtts tillräckligt med våld mot den civila befolkningen redan? 42 år räcker inte det?

Nej! Skärpning! Det internationella samfundet har verkligen glömt sin främsta uppgift: Att finnas för nationernas skull, inte presidenters!

Imorse blev det känt att Alliansen tillsammans med Mp kommit överens om utvecklingen av den svenska migrationspolitiken.

Historisk eller inte, så var denna överenskommelse helt nödvändig och inte en dag för tidig. Jag har skämts ibland över att vi inte följt FN:s konventioner som vi så duktigt förbundit oss att följa, men när det kommer till de papperslösa så stannar vår medmänsklighet plötsligt av.

För mig har det varit viktigt att detta blir verklighet, oavsett om det handlar om en historisk, eller inte, överenskommelse.

Jag hoppas att vi finner nya vägar för att utveckla vår migrationspolitik för ett modernt och konkurrenskraftigt Sverige. Några förslag vore ju att göra arbetstillståndet yrkesneutralt så att en arbetstagare som kommer till vårt land inte är fast med en enda arbetsgivare utan har möjlighet att byta. Ett annat förslag vore att göra det möjligt för nyanlända att kunna öppna ett bankkonto för att underlätta en ev anställning under den tiden som denne väntar på beslut.

När det gäller asypprocessen så har jag stött på många asylsökande som klagat på sina advokater- de juridiska ombuden, samtidigt som personer med exakt samma situation men olika juridiska ombud får helt olika beslut – beroende på hur engagerat det juridiska ombudet är. Det finns vissa som är superduktiga och det finns de som gör detta enbart för att få intäkter till sin firma. Detta måste åtgärdas.

Nämndemännen som utses av partierna borde man vara mer noga med att välja ut.

Lite snabba tankar från Rom.

Nu har jag varit i landet i mer än 24 timmar så jag ger mig själv rätten till att börja tycka saker om landet.

Etiopien är ju ett stort land med många människor, alltså mänsklig kraft och kapacitet, och de flesta bor på landsbygden. Samtidigt räknas detta land till ett av de äldsta i historien och vår urmoder Lucy hittades i Etiopein.

Detta land har att bjuda på allt, förutom hav. Det jag märker när man åker runt på sina möten här i Addis och på de små turerna, är att det inte finns nåt mitt emellan. Antingen är man jätterik, eller så är man jättefattig. Antingen gifter man sig på Sheraton hotel eller så kryper man fram för att man har en förlamade ben och har ingen rullstol.

Konstraster i mängder, det är vad jag tycker mig uppleva här i Addis. Kanske är landsbygden annorlunda men dit ska jag först på tisdag.

Jag är i Etiopien på studieresa med Fistula Stiftelsen där Centerkvinnorna sitter med i styrelsen. Fistula är en förlossningsskada som kvinnor får, oftast för att de blir möndrar vid väldigt ung ålder eller för att de får en för lång förlossning. Skadan sker i bäckenet och det skapas ett håll som leder till att kvinnorna får läckage på urin i bästa fall och i värsta på både urin och avföring.

Kvinnorna kan inte hjälpa det. De ”läcker” hela tiden från vaginan.

De blir utstötta från mannen och hans familj, vilket innebär att de får ofta bo i skjul utanför familjehemmet, får ingen mat, får inte träffa sina äldre barn, ingen umgås eller pratar med kvinnorna.

Fistula sjukhuset i Addis startades för 50 år sen av ett par från Australien som skulle bara vara i Addis i ett par månader. De driver detta sjukhus än idag. Sjukhusets verksamhet handlar om att börja med att få kvinnorna att äta upp sig lite så att deras utsvultna kroppar klarar av en operation och även få psykisk vila efter den mobbing och utfrysning de utstått. Seden genomförs operationen och kvinnorna får efter tillfrisknad genomgå olika typer av utbildningar så att det blir ekonomiskt sjäkvständiga.

Många av kvinnorna har fått gå i månader för att få komma till sjukhuset, de får inte åka kollektivt för att de ”läcker” och luktar illa. När de väl kommer fram till sjukhuset, får de andrum, mat och ett varmt välkomanande. Operationen och vistelsen i sjukhuset är helt kostnadsfri.

Imorgon ska jag besöka sjukhuset i Addis. Jag känner att jag är på helspänn. Jag har verkligen sett fram emot att få komma till sjukhuset, men samtidigt känner jag så sorg inför det jag kommer att se. Att få se hur kvinnor blir behandlade på detta sättet, den förnedringen de fått utstå, denna mobbing som varit del av deras vardag… Samtidigt får träffa Kathy, hon som var med och startade det hela!

Mycket att se fram emot imorgon! Och mobilen och internet fungerar nästan inte )

Imorgon kommer Carl Bildt till riksdagen för att redogöra för Alliansens utrikespolitik.

Några medskick:

1. Sverige ska vara en stark röst för frihet, fred och demokrati i världen och EU

2. Sverige ska stå på människors sida, inte strukturers, inte systems, inte paragrafers. Alltså sätta människan före strukturen

3. Sveriges röst får aldrig tystas i EU:s och FN:s mötesrum och sessionssalar

4. Sverige får inte hålla diktaturer under vingarna genom bistånd

5. Sverige ska arbeta för att bygga broar och föra dialog, med alla, utan att för den sakens skull kompromissa med grunderna för vår utrikespolitik: frihet, fred och demokrati.

6. Sveriges utrikespolitik ska inte leda till miljöskador, snarare ska vår utrikespolitik vara grön.

Det finns självklart en lång rad av krav på hur den svenska utrikespolitiken ska vara, Sverige är ett viktigt land som många länder lyssnar på och respekterar. Vi är medlemmar i många internationella organisationer där vi kan påverka.

Vi får aldrig sluta tro på vår förmåga att påverka, men vi ska heller aldrig glömma att genom EU kan vi göra störst nytta.