Tack herr talman
De mänskliga rättigheterna kränks systematiskt. Det handlar inte längre om att människor inte får tänka eller uttrycka sig fritt. Idag dödas människor urskillningslöst av sina egna regeringar.
Det är synd att Assad regimen måste döda för att omvärlden ska reagera. Regimen i Damaskus har länge förtryckt sin befolkning i socialismens och arabnationalismens namn.
Men så länge dödandet skedde i mörka fängelseceller och av olyckor reagerade inte det internationella samfundet.
Detta, herr talman, visar på hur otillräckligt dagens FN har blivit i sin främsta uppgift: människors – medborgares – rätt till fred, mänskliga rättigheter och frihet.
Detta påminner oss om vikten av att reformera detta instrument så att det blir mer demokratiskt, transparent och göra det till ett FN för människorna, inte för Assad, inte för Hugo Chavez och inte för Lukasjenko.
I dagarna har Arabförbundet tagit sig an utmaningen att bli de mänskliga rättigheternas försvarare i Mellanöstern. Detta är en välkommen utveckling,
Men jag är nog inte den enda som höjer på ögonbrynet när länder som Qatar och Saudiarabien pratar sig varma om att skydda människor och pratar om demokrati. Agendan är rätt tydlig för den som är observant.
Det går inte att i frångå det faktum att dessa länder representerar en viss del av den muslimska världen och det går inte att ifrån gå det faktum att dessa länders drivkrafter inte är just demokrati och MR och frihet.
Konflikten i Mellanöstern har blivit av sekteristisk natur, alltså shia mot sunni. Irak är ett olyckligt exempel på hur den regionala politiken splittrade en annars samspelt befolkning som sedan urminnenas tid levt sida vid sida. Konflikten har slitit isär det irakiska samhället och har nu totalt förlamat en stat som är enormt rik med en politisk och ekonomisk korruption av gigantiska mått. Men visst finns det hopp. Kurdistan i Irak är ett exempel på positiv utveckling.
Herr talman, visst är alla initiativ för att stoppa dödandet i Syrien högst välkomna, men agendan måste vara fred, försoning och frihet. Inget annat ska vara acceptabelt för Sverige. Att rita om Mellanösterns karta, utifrån etnisk eller sekteristisk tillhörighet, kommer att kosta blod, det kommer att kosta människoliv. Det har gjort i före detta Jugoslavien och det kommer att göra det i Mellanöstern. Det vill jag inte ha på mitt samvete. Och som liberal hoppas jag på en utveckling mot en gränsfri värld, en värld där nationalstaten är den minst viktiga biståndsdelen och människan den viktigaste.
Något annat jag inte vill ha på mitt samvete är de svenska telekom företagen vars utrustning används av regimen för att lokalisera aktivister. Det är en balans mellan att ge människorna i Syrien möjlighet att kommunicera och regimens användning av tekniken, men detta är ett problem som måste uppmärksammas.
Vi måste tänka långsiktigt när det gäller Syrien, hållbarhet både politiskt, ekonomiskt, socialt och miljömässigt, måste vara våra utgångspunkter.
Det herr talman får oss att ställa frågan: vad händer efter? Och var är Sverige berett att göra. Som centerpartist och liberal anser jag det självklart att Sverige ska bidra till försoning och demokratiuppbyggnad.
Även om detta nu kan anses vara pratbistånd, men senast någon försökte slå in demokrati i skallen på ett folk, fungerade det inte riktigt. Även om detta inte överensstämmer med Kent Ekeroths verklighetsuppfattning.
Ja, demokrati handlar om blanda annat samtal och det är ingen överraskning för någon. Att föra dialog. Att lyssna. Att bygga broar. Ja, det är en del av demokratin. Vi måste vara beredda på att stötta utvecklingen i ett Syrien efter Assad. Jag välkomnar regeringens stora satsningar på demokratibiståndet, det är helt rätt prioritering och satsning.
Jag vill säga välkommen till friheten Maikel Nabil och Alaa Abdel Fattah. Maikel och Alaa fängslades av militärregeringen i Egypten för sina åsikter. De är långt ifrån ensamma, militärrådet har visat på liknande tendenser och deras ageranden bådar inte gott.
Gamla ansikten byttes ut, men det är fortfarande samma mentalitet som styr. Vi kan allt själv är ett sätt att utesluta mänsklig erfarenhet och kunskap. Att stötta och hjälpa de länder i transition är inte detsamma som att styra den nationella agendan.
När Tunisien hade val hade jag förmånen att vara där som valobservatör, en riksdagsledamots största förmåner. Jag känner än idag glädje, ren lycka över hur de oförtröttliga valarbetarna skötte sin uppgift, hur väljarna stod i långa köer i solen för att få göra sin röst hörd för första gången på 53 år. Denna glädje finns i mitt hjärta än idag och jag vill tacka det tunisiska folket för de minnen deras första val har gett mig och önska dem lycka till i deras fortsatta arbete för demokrati och frihet i sitt land.
Abir Al-Sahlani